Fridolins längtan efter en ministerpost

Miljöpartiets kongress är så till ända och man kan dra några slutsatser. För det första verkar det som att mp-ledningen är betydligt svagare än ledningen i något annat parti. För det andra har partiet gjort en rejäl vänstersväng och skillnaden mellan mp och v blir allt mindre. För det tredje kan vi konstatera att längtan efter en ministerpost verkar vara det allt överskuggande målet för Fridolin

Det är anmärkningsvärt att partiledningen blivit så överkörda i fråga efter fråga. Fridolin och Romson gick tidigare under våren ut och sade att partiet nu har ändrat sig gällande sänkningen av arbetsgivareavgiften för ungdomar. Man trodde nu på denna idé och det skulle bli ett område de behöver förhandla med s och v. Nu gick kongressen rakt emot detta beslut och vindflöjeln gick tillbaka mot skattehöjarlinjen återigen. Vinster i välfärden ska förbjudas och normalarbetstiden ska vara 35 timmar per vecka. På punkt efter punkt förlorade ledningen. Man valde tydligen att inte ta strid. Eller är det möjligen så att mp-ledningen är konflikträdd och inte vill stöta sig med partiets vänsterflank? Någon sade att detta är ett parti med stor interndemokrati. Så må det vara. Medlemmarna har verkligen fått säga sitt och valt en annan väg än partiledningen. Men har de verkligen en partiledning som står så långt ifrån partiets medlemmar att de inte klarar att ta en fight för sin sak? Hur kan Fridolin och Romson nu med hedern i behåll försvara en politik de själva uppenbarligen inte tror på. Fridolin är känd för att ha i princip alla åsikter och bara vara politisk kommentator. Han kan stå bakom två motsatta delar av en sakfråga och framföra de olika delarna beroende av vem han för stunden diskuterar med. Förhandlingsläget för partiet efter nästa val är inte det bästa.

Förslagen som har klubbats bär en mycket tydlig vänsterstämpel. Det lockar möjligen några vänsterpartister och socialdemokrater som inte vågat rösta på paritet av rädsla för att de efter valet ska gå över till den borgerliga sidan. Med dessa beslut är den risken närmast obefintlig. För de borgerliga och liberala väljarna är det därmed numera helt uteslutet att stöda miljöpartiet. Jag kan inte se någon större skillnad på miljöpartiet och vänsterpartiet. De slåss numera helt och hållet om samma väljarna ute på vänsterkanten.

Det verkar inte bättre än att Fridolin är så tänd på en ministerpost att han är beredd att stå bakom i princip vilka åsikter som helst. Någon stolthet borde väl karln ha? När Tony Blair förändrade sitt parti från ett tydligt vänsterparti till ett socialliberalt mittenparti tog han ställning mot partivänstern och gjorde sina frågor till kabinettsfrågor. Om han inte fick stöd för sin linje fick de leta efter en annan ledare. Här skiljer alltså miljöpartiets språkrör ut sig. De säjer till sina medlemmar: "Gör vad ni vill så stödjer vi detta sedan". Makthunger är bara förnamnet.