måndag, januari 23, 2012

Socialdemokraternas kris

Juholts avgång kommer som en överraskning och ändå inte. Juholt har levt under mycket hård press i många månader och trampat i klaveret i stort sett varje gång han ska uttala sig. Grodor har hoppat ur munnen och strax innan jul fick vi veta att "juholtare" blivit ett officiellt begrepp som syftar på ett uttalande som snabbt måste tas tillbaka då det var ogenomtänkt. En sådan man kan nautrligtvis inte vara partiledare i längden. Eller som Juholt själv sade då h (an avsatte Mona Sahlin:
"-Vi kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt"
Nej så klart de inte kan. Juholt hade två val i förra veckan. Antingen övertyga partimedlemmarna om att han kommer att återvinna deras förtroende genom övertänkta uttalanden och resor till de distrikt där han var ifrågasatt. Att VU satte en så hård press på honom kan han ju formellt sett strunta i då det är kongressen som valt både honom och VU.
Den andra vägen är att kasta in handduken och inse att loppet är kört. Som bekant valde han det senare. Det var nog klokt.
Samtidigt vet vi att Juholt saknade självinsikt och ansåg sig själv vara otroligt bra och duglig. Innan jul yttrade han att han var bäst (oklart på vad).Därför förvånar det mig något att han till sist insåg att det var dags att tacka för sig.

Den hade varit en oändligt lång resa tillbaka för Juholt och frågan är om det hade varit möjligt för honom att återvinna förtroendet fram till 2014 ? Jag tror det inte.

Nu kommer socialdemokraterna att dra igång en ny uppslitande process där de olika falangerna ska strida mot varandra för att smutsasta den andra falangens kandidat. Det är ett fult spel som möjligen roar de närmast sörjande men för oss andra är det bara tragiskt. Vi ser socialdemokrat efter socialdemokrat tacka nej, fast de egentligen menar Ja. Annat var det faktiskt i Centerpartiet och även i vänsterpartiet och miljöpartiet. Här skedde öppna partiledarval där hela organisationen fick vara med och bestämma vem som skulle leda partiet. En del socialdemokrater har efterfrågat en liknande process men chansen att så ska bli fallet är försvinnande liten. I socialdemokraterna med sina falangstrider skulle ett sådant förfarande riskera att slita sönder ett redan sargat parti. Det skulle kunna resultara i att partiet faller samman i fraktionsstriderna. Men är det inte detta är poängen? Vem avgör vad som är rätt ? Varför kan inte medlemmarna avgöra och resonera kring vem som skulle kunna leda och ena partiet ? Måste det alltid vara en väl invand elit i partiet som bestämmer detta? Frågorna är naturligtvis många men resultatet kommer med största sannolikhet bli en ny runda Påveval där ett antal socialdemokrater tackar nej och tassar som katten kring het gröt vid närmare frågeställningar samtidigt som valberedningen inlåsta i de fina salongerna klurar ut vem som ska leda partiet. Jag tror att det blir som vanligt men låt oss hoppas på något annat.


Som företrädare för ett av regeringens partier kan tyckas att jag skulle se med glädje på cirkusen inom socialdemokraterna, men det gör jag inte. En regerering behöver en stark och ifrågasättande opposition för att ständigt vässa sig. Under Juhots ledning har oppositionen varit obefintlig och regeringen har lugnt kunnat se på hur socialdemokraterna gör de ene knock-outen efter den andra på sig själva. Detta är självklart inte bra heller för regeringen. Socialdemokraternas haveri har till viss del skadat tron på demokratin då oppositionspolitik faktiskt inte förekommit på något år. Istället för att opponera på regeringen har socialdemokraterna tvingats förklara sina egna snedsteg och fadäser. Jag hoppas att socialdemokraterna hittar en bra ledare som förmår prestera "bra" oppositionspolitik. På det visar vitaliseras hela det demokratiska samtalet och vi kan återigen komma tillbaka till visioner och sakfrågor, istället för att enbart prata om enskilda personers tillkortakommanden.

lördag, januari 14, 2012

Republican race

Två delstater är klara med sina omröstningar och 48 är på tur. Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Iowas var inget val i den bemärkelsen utan en caucus som egentligen närmast är vad vi i Sverige kallar för nomineringsmöten. Men som sagt två stater har sagt sitt i den republikanska nomineringen. I USA fungerar nomineringen till nationens högsta ämbete tämligen öppet i förhållande till många Svenska partier. I USA får alla som anser sig vara republikaner och registrerar sig som detta rösta i primärvalen. När samtliga 50 stater har sagt sitt kommer republikanska partiet att ha sitt konvent i Tampa, Florida där presidentkandidaten ska utses. I praktiken kommer dock presidentkandidaten troligen att vara utsedd långt före detta. I februari infaller exempelvis supertisdagen med flera mycket stora stater med väldigt många delegat och vinnaren av dessa har säkert en stor fördel. Förvisso vann Hillary Clinton en del av dessa 2008 och där blev kampen mellan Clinton och Obama också utdragen. (Demokratiska partiets tillvägagångssätt liknar nämligen det republikanska)




Nu har Mitt Romney vunnit både Iowa och New Hampshire och vinner han dessutom i South Carolina anses han i stort sett vara klar för nomineringen. Det är dock inte helt klart att han vinner i South Carolina. I tv-reklamer och liknande är han hårt ansatt och främst Gingrich är honom i hälarna. Rick Santorum kan möjligen också göra ett bra val här. Främst Gingrich har attackerat Romney för hans tid som affärsman där han enligt tv-reklamerna handlade mycket brutalt och köpte upp bolag som sedan tömdes på pengar och de anställda förlorade sina jobb. Dessa attacker är unika för republikanska partiet och riskerar att ge Obama extra bränsle i det fall Romney blir nominerad. Varför skulle inte Obama kunna attackera Romney för någontin som Romneys repblikanska "partikamrater" anfört ?

Ron Paul har jag med intresse följt sedan han ställde upp i förra primärvalsracet 2008. Det året lyckades Ron Paul mindre bra och kom för det mesta långt ned i primärvalen och var definitivt inte top 3 i några av de mest intressanta staterna. Redan då hade dock RP stort stöd i form av otroligt många privata donatorer som bidrog med många små donationer till kampanjen och framförallt de unga stödde honom. RPs kampanj var ganska snarlik Obamas och stöddes av samma åldersgrupper.
Nu går RPs kampanj vidare och med unga engagerade supportrar och med stora ekonomiska resurser lyckas han väldigt bra. Budskapet är det samma och kommer aldrig att ändras. RP är känd för att vara en sann "constitutionalist" och hans idéer kommer från den amerikanska konstitutionen. RP driver frågor såsom: Avskaffa FED (federala centralbanken), avskaffa inkomstskatten, utträde ur FN och NATO genom icke-intervetionalistisk politik, dra tillbaka trupperna från utlandet med mera). RPs budskap är inte populärt bland de traditionella republikanerna och de lägger mycket energi på att försöka ignorera honom och utmåla honom som non-electable. Troligtvis är han också non-electable men vad jag tror är att RP kommer komma klar tvåa efter Romney och får genom detta troligtvis en framträdande roll på konventet. Dessutom ska det inte uteslutas att RP ställer upp som oberoende kandidat för libertarianska partiet om han inte blir det republikanska partiets nominerade kandidat. Han har ju hittils inte velat ge direkta svar på frågan om detta skulle vara möjligt. Men han har exempelvis valt att inte ställa upp till kongressen igen i vilken han suttit i 22 år. Han skulle antageligen inte ha en chans men skulle plocka många anti-obamaröster och därmed sätta krokben för den republikanska kandidaten om dessa röster splittras på två kandidater. Den som lever får se men det är roligt att följa hans kampanj som är väldigt livlig. Du gör det på www.ronpaul2012.com

I går träffades ett antal ärkekonservativa företrädare i Texas (vill jag minnas) för att snabbt försöka stoppa Romneys framfart (Trots attackerna mot honom om hans tid som företagare anses han i republikanska kretsar vara allt för liberal). Dessa personer har nu enats om vilken kandidat de stödjer och vem de kommer att peka på som en samlande kraft för de verkligt konservativa. Föga förfånande valde de att stödja Rick Santorum som väl få anses vara så ärkekonservativ det överhuvud taget är möjligt. Santorum är just vad man brukar kalla "kristen höger" och motsätter sig aborter, homosexualitet med mera med mera. Skulle Rick Santorum mot all förmodan vinna nomineringen är det kört för republikanerna. Han ha troligen inte en chans att plocka de så viktiga independent-rösterna.

Ett sista intressant namn jag vill nämnda är Jon Huntsman som förvissa ligger hopplöst till men är en annorlunda kandidat för republikanerna. Han han en resonerande ton och är utsedd ambassadör under Obama i Kina. Många republikaner ser med skepsis på honom eftersom de tror att han stödjer många av Obamas ståndpunkter genom att arbeta som ambassadör under hans styre. Huntsman skulle kunna skrälla i någon av de mer liberala staterna. Man trodde förvissa att detta skulle ske i New Hampshire men så blev det inte utan han landade på 3e plats.

Om sex dagar är det dags för Soputh Carolina och några spännande dagar ligger framför oss med troligtvis mycket hårda debatter med attackera från de kandidater som ligger sämre till.

Republican race