Ja den salvan levererar tidigare justitieminister Thomas Bodström mot sitt parti och tillägger att arbetsformerna är "sekteristiska" Det är ord och inga visor och bekräftar den bild jag som utomstående målade upp av Socialdemokraterna i ett tidigare inlägg. Nu borde t.o.m den mest inbitne SSU-are reagera på slutenheten i partiet. Socialdemokraterna är inget öppet parti, de väljer inte sina företrädare på ett öppet sätt och de tar inte fram sin politik på ett öppet sätt. Att ta fram politik lämnar man till mindre förhandlingsdelegationer på sina kongresser. Man tror att politiken fungerar som i fackföreningarna, dvs man lämnar til en mindre grupp att sköta framtaganden av politiken. Framförandet av denna politik låter de däremot hela partiet sköta. Thomas bodström är inte vem som och partiet borde lyssna på honom.
Innebär detta att Socialdemokraterna öppnar upp för en diskussion om öppenhet iallafall? Troligen inte. S-kännaren Christer Isaksson konstaterar att en Socialdemokrati som är öppen kommer att falla sönder. En Socialdemokratisk ledares uppgift är inte att öppna upp påverkansformerna i partiet utan att till varje pris hålla samman partiet, sluta leden som de gamla s-pamparna brukar prata om. Ett sådant parti har inga förutsättningar att vara öppet.
Det finns enligt mitt sätt att se det inget modernt, rebelliskt, progressivt eller nytänkande att vara medlem i Socialdemokraterna eller dess ungdomsförbund SSU. Tidigare kallades alltid SSU för RUF (regeringens ungdomsförbund). Detta har de fastnat i och SSU känns minst sagt mossigt.
Andra bloggar: Mikael Andersson
lördag, april 27, 2013
onsdag, april 24, 2013
Elefanten i rummet
Idag presenterade miljöpartiet sin skuggbudget. Vi kan då konstatera att oppositionspartierna står längre ifrån varandra än någonsin. Det är partiets som kommer få svår att sätta sin ned vid förhandlingsbordet och komma överens om en gemensam politik. Nu verkar ju iofs socialdemokraterna mest lägga sitt krut på härvan i Stockholmsdistriktet så något fokus på budget och sakpolitik har de inte.
Men inte desto mindre presenterade miljöpartiet idag sin skuggbudget. Man påstår att regeringen inte gör tillräckligt för att hantera arbetslösheten. Som svar på detta pumpar man ut pengar till kommunerna för att lösa situationen. Ytterligare pengar är ju alltid välkommet till kommunerna men jag är tveksam till att det är just detta som ska skapa jobb. Om vi med offentliga medel bara kunde pumpa ut pengar och se arbetslösheten sjunka i takt med att pengarna rullade så hade ju arbetslösheten varit väldigt enkel att lösa. Nu är ju inte så fallet. Tvärtom kan vi se att ju mer statliga program ju mer byråkratiserat blir systemet och ju färre blir jobben.
Vi måste våga se att elefanten står i rummet och ingen vågar prata om den. Det handlar om en stel och oflexibel arbetsmarknad med alldeles för stora trösklar. Detta är forskningen tydlig med. Det finns ingen genväg till att få människor i arbete. Ett gott klimat för att bedriva företag kombinerat med en flexibel arbetsmarknad ger bästa förutsättningar för ett råda bot på den höga arbetslösheten. För oss i Centerpartiet är det t.ex viktigt att påpeka att det är bättre med en lite lägre lön i början av sin karriär än att inte ha någon inkomst alls i år efter år. Jag vill se en arbetsmarknad med betydligt större rörlighet än idag. Jobbpengen skrev jag om i lördagens BLT och onsdagens Sydöstran. Jobbpengen utmanar på allvar arbetsförmedlingens arbete. Det måste också kosta mindre att anställa. Det finns så många där ute som är beredda att anställa om det kostade lite mindre. Ska inte dessa få pröva vingarna? Jag tycker de ska få det.
Vi måste våga prata om elefanten i rummet.
Men inte desto mindre presenterade miljöpartiet idag sin skuggbudget. Man påstår att regeringen inte gör tillräckligt för att hantera arbetslösheten. Som svar på detta pumpar man ut pengar till kommunerna för att lösa situationen. Ytterligare pengar är ju alltid välkommet till kommunerna men jag är tveksam till att det är just detta som ska skapa jobb. Om vi med offentliga medel bara kunde pumpa ut pengar och se arbetslösheten sjunka i takt med att pengarna rullade så hade ju arbetslösheten varit väldigt enkel att lösa. Nu är ju inte så fallet. Tvärtom kan vi se att ju mer statliga program ju mer byråkratiserat blir systemet och ju färre blir jobben.
Vi måste våga se att elefanten står i rummet och ingen vågar prata om den. Det handlar om en stel och oflexibel arbetsmarknad med alldeles för stora trösklar. Detta är forskningen tydlig med. Det finns ingen genväg till att få människor i arbete. Ett gott klimat för att bedriva företag kombinerat med en flexibel arbetsmarknad ger bästa förutsättningar för ett råda bot på den höga arbetslösheten. För oss i Centerpartiet är det t.ex viktigt att påpeka att det är bättre med en lite lägre lön i början av sin karriär än att inte ha någon inkomst alls i år efter år. Jag vill se en arbetsmarknad med betydligt större rörlighet än idag. Jobbpengen skrev jag om i lördagens BLT och onsdagens Sydöstran. Jobbpengen utmanar på allvar arbetsförmedlingens arbete. Det måste också kosta mindre att anställa. Det finns så många där ute som är beredda att anställa om det kostade lite mindre. Ska inte dessa få pröva vingarna? Jag tycker de ska få det.
Vi måste våga prata om elefanten i rummet.
torsdag, april 18, 2013
Besöker gärna er!
Riksdagskampanjen är redan igång. Och som ni säkert redan märkt har C i Blekinge tagit beslut om hur Riksdagslistan ska se ut. Jag vill då säga att jag vill väldigt gärna besöka din förening eller ditt företag. Skicka ett litet mail eller slå en pling så ska vi nog kunna ordna ett litet möte.
onsdag, april 17, 2013
Amatörpartiet Socialdemokraterna
"Det hanteras av Stockholms arbetarekommun, det är de som nominerat honom till partistyrelsen"
Ja ungefär så sade både Stefan Löfvén och Carin Jämtin om Omar Mustafa för ett tag sedan. Därefter har mycket vatten runnit under broarna. Omar Mustafa fick lämna efter att Stefan Löfvén plötsligt vände och krävde att Omar valde mellan socialdemokraternas partistyrelse och Ordförandeskapet i Islamska förbundet. Diskussionen därefter har varit hur detta över huvud taget kunde hända i ett parti med socialdemorkaternas föreningstradition. Ja det kan man verkligen undra.
För det första verkar det som att Socialdemokratiska valberedningar behöver utbilda sig eller avskaffas. Tydligen är det inte valberedningar som lägger förslaget utan vissa geografiska områden har rätt till en viss representation. Det är sedan de som avgör vilka som besätter dessa platser. Ytterst märkligt. På detta sätt har Stefan Löfvén tydligen inget inflytande över partistyrelsens uttalanden utan deras uttalanden och ställningstaganden är det respektive arbetarekommun som ansvarar för. Då kan man ju dra slutsatsen att någon valberedning behövs inte. Det verkar ju inte heller som att valberedningen ställts särskilt många frågor kring ledamöternas hållning i olika frågor. Den socialdemorkatiska partikongressen är bara ett transportkompani där respektiva ombud inte har något ansvar alls. Då förvandlas konkressen till ett jippo där diverse socialistiska slagord ska hamras ut till folket.
Nu blossar det upp en stor diskussion i Socialdemokraterna som riskerar att splittra hela partiet. Flera socialdemorkater lämnar nu partiet. Vissa gör det för att de anser att det var fel att tvinga Omar att avgå. Vissa andra för att det var fel att över huvud taget välja in honom i styrelsen.
Så klantigt som detta är hanterat är svårslaget. Massor av olika budskap från samma personer i socialdemokratiska partitoppen. Sedan tveksamheter kring valberedningens funktion och nu en efterföljande diskussion där olika fraktioner kritiserar partiet från olika håll.
Ja ungefär så sade både Stefan Löfvén och Carin Jämtin om Omar Mustafa för ett tag sedan. Därefter har mycket vatten runnit under broarna. Omar Mustafa fick lämna efter att Stefan Löfvén plötsligt vände och krävde att Omar valde mellan socialdemokraternas partistyrelse och Ordförandeskapet i Islamska förbundet. Diskussionen därefter har varit hur detta över huvud taget kunde hända i ett parti med socialdemorkaternas föreningstradition. Ja det kan man verkligen undra.
För det första verkar det som att Socialdemokratiska valberedningar behöver utbilda sig eller avskaffas. Tydligen är det inte valberedningar som lägger förslaget utan vissa geografiska områden har rätt till en viss representation. Det är sedan de som avgör vilka som besätter dessa platser. Ytterst märkligt. På detta sätt har Stefan Löfvén tydligen inget inflytande över partistyrelsens uttalanden utan deras uttalanden och ställningstaganden är det respektive arbetarekommun som ansvarar för. Då kan man ju dra slutsatsen att någon valberedning behövs inte. Det verkar ju inte heller som att valberedningen ställts särskilt många frågor kring ledamöternas hållning i olika frågor. Den socialdemorkatiska partikongressen är bara ett transportkompani där respektiva ombud inte har något ansvar alls. Då förvandlas konkressen till ett jippo där diverse socialistiska slagord ska hamras ut till folket.
Nu blossar det upp en stor diskussion i Socialdemokraterna som riskerar att splittra hela partiet. Flera socialdemorkater lämnar nu partiet. Vissa gör det för att de anser att det var fel att tvinga Omar att avgå. Vissa andra för att det var fel att över huvud taget välja in honom i styrelsen.
Så klantigt som detta är hanterat är svårslaget. Massor av olika budskap från samma personer i socialdemokratiska partitoppen. Sedan tveksamheter kring valberedningens funktion och nu en efterföljande diskussion där olika fraktioner kritiserar partiet från olika håll.
onsdag, april 10, 2013
Vem vill jobba till 75 år?
Just hemkommer från en härlig joggingtur känner jag mig tvungen att skriva några rader om det jag funderade på under nyss nämnda löprunda. Pensionsutredningen kom ju igår och mycket fokus ligger just på delen som behandlar framtida pensionsålder där man bland annat vill införa ett nytt begrepp -riktålder. Jag menar att fokus bör ligga på annat än pensionsåldern.
Visst är det viktigt att våga diskutera åldern för pensionering. Den demokrafiska utvecklingen, dvs sammansättningen av befolkningen går emot ett läge där allt färre ska försörja allt fler. "Festen" som varit under många decennier där vi har kunnat se ökade reformutrymmen, välfärdsreformer och generösa bidragssystem kommer att få ett brutalt slut. Jag upprepar: Allt färre ska försörja allt fler. Befolkningen blir ju också allt äldre. Med höjt välstånd brukar också barnafödandet sjunka vilket naturligtvis också komplicerar läget. Så visst måste vi diskutera en justerad pensionsålder.
Men problemet idag är att pensionsåldern de facto inte är 65 utan många trillar ur och känner att det går inte en dag till långt innan den tänkta pensionsåldern. samtidigt finns det många pigga 67-åringar som gärna hade jobbat något år till om de fick det. Jag men att vad vi måste fokusera på framöver är
För det första måste arbetsmiljön vara god så att kroppen inte förslits i förtid. Ingen tjänar på att axlar och knän bokstavligt talat är ur led. Ingen tjänar heller på att människor går in i den berömda väggen 5 år efter de kommit in i arbetslivet. En stor del av problematiken bottnar i att det är så få som byter karrirär mitt i arbetslivet. Har du en gång kommit in på en bana så tenderar du att stanna där tills arbetslivet är avklarat. Då riskerar de sista åren att förvandlas till en transportsträcka där man enbart längtar tills man passerar datumet i kalendern markerat med "äntligen pension". Kanske skulle många må bättre om de exempelvis arbetade med skrivbordsarbete ett antal år för att sedan byta karrirär och gå över till att bli florist eller bagare.
För det andra måste vi se till att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Vi kan inte på allvar diskutera hur de äldre ska jobba längre samtidigt som de yngre knackar sina knogar vita på arbetsmarknadens dörr utan gensvar. Det går år efter år innan man ens fått in en fot innanför arbetsmarknaden. 2006 när jag kandiderade till riksdagen senast ansåg jag kampen mot ungdomsarbetslösheten vara det viktigaste som låg för oss. Nu 7 år senare anser jag ungdomsarbetslösheten vara en ännu viktigare fråga.
För det tredje måste många heliga kor föras till slakt. Vi har en arbetsmarknad som är överreglerad och en stelbenthet som t.o.m får brittiska byråkrater att dregla över lagboken. Jag och Centerpartiet menar att ingångslönerna är för höga. Är det inte bättre att få en lite lägre lön något år och få arbetslivserfarenhet än att gå arbetslös år efter år och inte få någon lön alls. Vi menar också att arbetsrätten måste ändras. Det handlar inte om att införa en vilda västern på arbetsmarknaden utan att titta över ett system som diskriminerar ungdomar och utlandsfödda. Tryggheten ligger inte i att ha samma jobb hela livet igenom utan att veta att om jag blir av med mitt jobb kommer jag att få ett nytt jobb snart. Detta är forskningen överrens om. Arbetsmarknaden är alldeles för stel i Sverige.
Det finns med andra ord många heta potatisar att titta över innan pensionsåldern blir den högsta prioriteten. Låt oss ta en seriös diskussion om detta!
Men att jobba till 75 tror jag inte det finns någon större risk för. (Om man inte gärna vill)
Visst är det viktigt att våga diskutera åldern för pensionering. Den demokrafiska utvecklingen, dvs sammansättningen av befolkningen går emot ett läge där allt färre ska försörja allt fler. "Festen" som varit under många decennier där vi har kunnat se ökade reformutrymmen, välfärdsreformer och generösa bidragssystem kommer att få ett brutalt slut. Jag upprepar: Allt färre ska försörja allt fler. Befolkningen blir ju också allt äldre. Med höjt välstånd brukar också barnafödandet sjunka vilket naturligtvis också komplicerar läget. Så visst måste vi diskutera en justerad pensionsålder.
Men problemet idag är att pensionsåldern de facto inte är 65 utan många trillar ur och känner att det går inte en dag till långt innan den tänkta pensionsåldern. samtidigt finns det många pigga 67-åringar som gärna hade jobbat något år till om de fick det. Jag men att vad vi måste fokusera på framöver är
För det första måste arbetsmiljön vara god så att kroppen inte förslits i förtid. Ingen tjänar på att axlar och knän bokstavligt talat är ur led. Ingen tjänar heller på att människor går in i den berömda väggen 5 år efter de kommit in i arbetslivet. En stor del av problematiken bottnar i att det är så få som byter karrirär mitt i arbetslivet. Har du en gång kommit in på en bana så tenderar du att stanna där tills arbetslivet är avklarat. Då riskerar de sista åren att förvandlas till en transportsträcka där man enbart längtar tills man passerar datumet i kalendern markerat med "äntligen pension". Kanske skulle många må bättre om de exempelvis arbetade med skrivbordsarbete ett antal år för att sedan byta karrirär och gå över till att bli florist eller bagare.
För det andra måste vi se till att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Vi kan inte på allvar diskutera hur de äldre ska jobba längre samtidigt som de yngre knackar sina knogar vita på arbetsmarknadens dörr utan gensvar. Det går år efter år innan man ens fått in en fot innanför arbetsmarknaden. 2006 när jag kandiderade till riksdagen senast ansåg jag kampen mot ungdomsarbetslösheten vara det viktigaste som låg för oss. Nu 7 år senare anser jag ungdomsarbetslösheten vara en ännu viktigare fråga.
För det tredje måste många heliga kor föras till slakt. Vi har en arbetsmarknad som är överreglerad och en stelbenthet som t.o.m får brittiska byråkrater att dregla över lagboken. Jag och Centerpartiet menar att ingångslönerna är för höga. Är det inte bättre att få en lite lägre lön något år och få arbetslivserfarenhet än att gå arbetslös år efter år och inte få någon lön alls. Vi menar också att arbetsrätten måste ändras. Det handlar inte om att införa en vilda västern på arbetsmarknaden utan att titta över ett system som diskriminerar ungdomar och utlandsfödda. Tryggheten ligger inte i att ha samma jobb hela livet igenom utan att veta att om jag blir av med mitt jobb kommer jag att få ett nytt jobb snart. Detta är forskningen överrens om. Arbetsmarknaden är alldeles för stel i Sverige.
Det finns med andra ord många heta potatisar att titta över innan pensionsåldern blir den högsta prioriteten. Låt oss ta en seriös diskussion om detta!
Men att jobba till 75 tror jag inte det finns någon större risk för. (Om man inte gärna vill)
tisdag, april 09, 2013
Välkommen satsning på Blekinge
Blekinge kommer att få 10 miljoner kronor ur regeringens tillväxtsatsning. Det är iallafall vad som föreslås i vårpropositionen. Blekinge är ju som bekant ett län som drabbats extra hårt av konjunkturnedgången och en extra satsning för att hjälpa till på traven att komma på fötter igen är naturligtvis välkommen. Arbetslösheten i Blekinge är på tok för hög och når egentligen kontinentala nivårer, den måste knäckas!
lördag, april 06, 2013
2a på Riksdagslistan bäddar för framgångar i September 2014
I eftermiddags blev det klart. Jag är en av toppkandidaterna på Riksdagslistan för Centerpartiet i Blekinge. Som 2:a på listan är förutsättningarna inför valet nästa år mycket goda. Jag gick in i medlemsomröstningen med förhoppning om att komma topp 3 i medlemsomröstningen och topp 3 på Riksdagslistan. I medlemsomröstningen lyckades kampanjen samla ett brett stöd för jobb, närhet och framtidens Blekinge. När medlemmarna hade sagt sitt fick jag näst mest röster internt i partiet och det bäddar för en riktigt laddad valrörelse. Tillsammans med de andra på Riksdagslistan är jag nu helt inställd på att Centerpartiet i Blekinge ska återta riksdagsmandatet och genom personvalskampanjen vill jag företräda Blekingarna efter valet. Jag är helnöjd med resultatet.
Låt oss börja med att jämföra med läget för 8 år sedan då jag senaste stod på Riksdagslistan i Blekinge. Då slutade jag som 12 i medlemsomröstningen, nu slutade jag som tvåa. Detta visar att den resa jag gjort genom länet i avdelningar och kretsar givit ett stöd för de idéer och tankar jag fört fram. 2006 gjordes ingen sådan resa. Att bygga kampanjen ur internt engagemang har varit nyckeln i denna framgångsrika interna valrörelse. Det stöd och den hjälp jag fått från flera i partiet denna gång särskiljer också sig från förra gången. Då stöddes jag i princip bara av ungdomsförbundet i det läge jag offentliggjorde att jag tänkte ställa upp. Denna gång har jag fått ovärderligt stöd och hjälp från såväl erfarna som nya unga medflemmar.
Jag har också använt sociala medier i stor utstäckning och det kommer givetvis att fortsätta. Jag har genom facebook, twitter, youtube med mera fört in kampanjen på arenor som blir väldigt viktiga framöver. jag ser de sociala medierna som ett torg där dialog måste finnas på samma sätt som i verkliga livet. Jag är giventvis tacksam för all spridning av dessa kanaler. Ju fler "gilla" desto bättre.
Nu kommer arbetet att gå in i ett alltmer intensivt skede och med 110 % fokus ser jag fram emot valet. Lita på att ni kommer att få se mig överallt i länet. Nu ska jag tillsammans med kampanjen bygga upp en kampanjorganisation och vill du vara en del av denna ska du inte tveka att höra av dig till mig. Mer information om hur just du kan hjälpa till kommer också längre fram. Det kommer att vara möjligt att bidra ekonomiskt till kampanjen. Det är inte billigt att bedriva kampanj. Det ska tryckas broschyrer, flygblad, annonser ska köpas, webbisida ska byggas upp. Alla bidrag är givetvis välkomna.
Kampanjen kommer precis som hittils att fokusa på Jobb och närhet i framtidens Blekinge. Jag tror på entreprenörer och småföretagare som skapas jobb och förutsättningar för välfärd i såväl Bräkne-Hoby som i Mörrum. Jag tror att makten måste flyttas tillbaka från Bryssel och Stockholm och återgå till oss ute i landet. Endast genom att decentralicera kan vi återfå förtroendet för politiken och skapa möjligheter i hela landet. I Riksdagsbänken kommer jag att kämpa för att just Riksdagen ska bli mindre mäktig till förmån för landets olika delar. Centralmakten vet inte vad som är bäst i Sölvesborg eller Karlskrona, det vet de bäst själva och centralmakten vet inte hur man skapar tillväxt i Olofström, det vet bara Olofströmarna själva.
Våra motståndare tror inte på våra idéer om att mångfald är bra och bidrar till att höja kvalitén. Våra motståndare vill göra dina val åt dig. Det blir ett kallt byråkratiskt samhälle. Vi måste stå upp för att det är när människor med hjärta och engagemang bygger upp sin dröm som det blir verligt bra. Det är dessa människor som skapar välfärd i samhället. Jag kommer att kämpa för dem.
Nu är riksdagsmandatet bara 526 dagar bort. Det är 526 dagar som ägnas åt att kämpa för ytterligare stöd stöd för den politik jag och Centerpartiet i Blekinge vill föra i Riksdagen. Jag är så otroligt taggad inför uppgiften att vinna riksdagsmandatet.
Valrörelsen har börjat!
Låt oss börja med att jämföra med läget för 8 år sedan då jag senaste stod på Riksdagslistan i Blekinge. Då slutade jag som 12 i medlemsomröstningen, nu slutade jag som tvåa. Detta visar att den resa jag gjort genom länet i avdelningar och kretsar givit ett stöd för de idéer och tankar jag fört fram. 2006 gjordes ingen sådan resa. Att bygga kampanjen ur internt engagemang har varit nyckeln i denna framgångsrika interna valrörelse. Det stöd och den hjälp jag fått från flera i partiet denna gång särskiljer också sig från förra gången. Då stöddes jag i princip bara av ungdomsförbundet i det läge jag offentliggjorde att jag tänkte ställa upp. Denna gång har jag fått ovärderligt stöd och hjälp från såväl erfarna som nya unga medflemmar.
Jag har också använt sociala medier i stor utstäckning och det kommer givetvis att fortsätta. Jag har genom facebook, twitter, youtube med mera fört in kampanjen på arenor som blir väldigt viktiga framöver. jag ser de sociala medierna som ett torg där dialog måste finnas på samma sätt som i verkliga livet. Jag är giventvis tacksam för all spridning av dessa kanaler. Ju fler "gilla" desto bättre.
Nu kommer arbetet att gå in i ett alltmer intensivt skede och med 110 % fokus ser jag fram emot valet. Lita på att ni kommer att få se mig överallt i länet. Nu ska jag tillsammans med kampanjen bygga upp en kampanjorganisation och vill du vara en del av denna ska du inte tveka att höra av dig till mig. Mer information om hur just du kan hjälpa till kommer också längre fram. Det kommer att vara möjligt att bidra ekonomiskt till kampanjen. Det är inte billigt att bedriva kampanj. Det ska tryckas broschyrer, flygblad, annonser ska köpas, webbisida ska byggas upp. Alla bidrag är givetvis välkomna.
Kampanjen kommer precis som hittils att fokusa på Jobb och närhet i framtidens Blekinge. Jag tror på entreprenörer och småföretagare som skapas jobb och förutsättningar för välfärd i såväl Bräkne-Hoby som i Mörrum. Jag tror att makten måste flyttas tillbaka från Bryssel och Stockholm och återgå till oss ute i landet. Endast genom att decentralicera kan vi återfå förtroendet för politiken och skapa möjligheter i hela landet. I Riksdagsbänken kommer jag att kämpa för att just Riksdagen ska bli mindre mäktig till förmån för landets olika delar. Centralmakten vet inte vad som är bäst i Sölvesborg eller Karlskrona, det vet de bäst själva och centralmakten vet inte hur man skapar tillväxt i Olofström, det vet bara Olofströmarna själva.
Våra motståndare tror inte på våra idéer om att mångfald är bra och bidrar till att höja kvalitén. Våra motståndare vill göra dina val åt dig. Det blir ett kallt byråkratiskt samhälle. Vi måste stå upp för att det är när människor med hjärta och engagemang bygger upp sin dröm som det blir verligt bra. Det är dessa människor som skapar välfärd i samhället. Jag kommer att kämpa för dem.
Nu är riksdagsmandatet bara 526 dagar bort. Det är 526 dagar som ägnas åt att kämpa för ytterligare stöd stöd för den politik jag och Centerpartiet i Blekinge vill föra i Riksdagen. Jag är så otroligt taggad inför uppgiften att vinna riksdagsmandatet.
Valrörelsen har börjat!
tisdag, april 02, 2013
Ska (s) välja den vänsterpopulistiska vägen eller en väg till regeringsduglighet?
För 6 år sedan innehade socialdemokraterna makten i Sverige. Ett parti som valet innan (2002) fick ett valresultat på över 40 %. Ingen tvekade då på att detta Sveriges största parti kunde regera Sverige eftersom det hade gjort så i många år. Socialdemokratern hade ju trots allt lyckats regera landet utan total kollaps. Nu är läget annorlunda och det finns verkligen anledning att fundera på om detta forna regeringsparti reder ut att regera Sverige i framtiden. Populism, inre slitningar och en vänster som är argare än någonsin riskerar att göra slut på socialdemokraternas eventuella regeringsinnehav fortare än det kom till stånd.
För det första har vi sett ett parti som under 6 år i opposition lagt sitt fokus på att till varje pris kritisera regeringen i allt som görs. Antingen är det "för lite och för sent" eller så är det någonting som "riskerar statens finanser och är ofinansierat". Det fascinerande är att det ofta är samma åtgärder som ena månader är det ena och andra månaden det andra. Mona Sahlin och Håkan Juholt var bägge bärare av denna ohämmade populism. Med Stefan Löfvén hoppas många att s-politiken återigen ska bli mer realistisk. Vi får se.
För det andra håller partiet just nu på att slitas isär. På ena sidan har vi vänstern i partiet som vill ha vinststopp i välfärden, ett beslut som skulle skicka Sverige ca 40 år tillbaka i tiden. På andra sidan har vi Löfvén som försöker lugna vänstern och istället säga att hindra vinst i välfärden låter sig inte göras. Här har Löfvén ett enormt problem. Å ena sidan måste han göra vänstern i partiet nöjd och han måste dessutom visa mittenväljare att Socialdemokraterna är min själ ett parti man kan lita på. På kongressen i slutet av veckan får vi veta om de väljer den vänsterpopulistiska vägen eller den mer realistiska. I bägge fallen kommer olika falanger givetvis att bli besvikna.
För det tredje hotar vänstern utanför partiet dvs Vänsterpartiet med att göra valrörelsen till samma mardröm för Löfvén som den var för Mona Sahlin. Redan nu proklamerar Jonas Sjöstedt att de vill regera tillsammans med Löfvén. Om hotet ständigt finns att vänsterpartiet kan komma att vara med i en eventuell rödgrön regering kommer mittenväljarna att fly från Socialdemokraterna och även miljöpartiet.
Slutsatsen måste bli att Socialdemokraterna håller på att förinta sig själva som ett realistiskt regeringsalternativ.
För det första har vi sett ett parti som under 6 år i opposition lagt sitt fokus på att till varje pris kritisera regeringen i allt som görs. Antingen är det "för lite och för sent" eller så är det någonting som "riskerar statens finanser och är ofinansierat". Det fascinerande är att det ofta är samma åtgärder som ena månader är det ena och andra månaden det andra. Mona Sahlin och Håkan Juholt var bägge bärare av denna ohämmade populism. Med Stefan Löfvén hoppas många att s-politiken återigen ska bli mer realistisk. Vi får se.
För det andra håller partiet just nu på att slitas isär. På ena sidan har vi vänstern i partiet som vill ha vinststopp i välfärden, ett beslut som skulle skicka Sverige ca 40 år tillbaka i tiden. På andra sidan har vi Löfvén som försöker lugna vänstern och istället säga att hindra vinst i välfärden låter sig inte göras. Här har Löfvén ett enormt problem. Å ena sidan måste han göra vänstern i partiet nöjd och han måste dessutom visa mittenväljare att Socialdemokraterna är min själ ett parti man kan lita på. På kongressen i slutet av veckan får vi veta om de väljer den vänsterpopulistiska vägen eller den mer realistiska. I bägge fallen kommer olika falanger givetvis att bli besvikna.
För det tredje hotar vänstern utanför partiet dvs Vänsterpartiet med att göra valrörelsen till samma mardröm för Löfvén som den var för Mona Sahlin. Redan nu proklamerar Jonas Sjöstedt att de vill regera tillsammans med Löfvén. Om hotet ständigt finns att vänsterpartiet kan komma att vara med i en eventuell rödgrön regering kommer mittenväljarna att fly från Socialdemokraterna och även miljöpartiet.
Slutsatsen måste bli att Socialdemokraterna håller på att förinta sig själva som ett realistiskt regeringsalternativ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)