Just hemkommer från en härlig joggingtur känner jag mig tvungen att skriva några rader om det jag funderade på under nyss nämnda löprunda. Pensionsutredningen kom ju igår och mycket fokus ligger just på delen som behandlar framtida pensionsålder där man bland annat vill införa ett nytt begrepp -riktålder. Jag menar att fokus bör ligga på annat än pensionsåldern.
Visst är det viktigt att våga diskutera åldern för pensionering. Den demokrafiska utvecklingen, dvs sammansättningen av befolkningen går emot ett läge där allt färre ska försörja allt fler. "Festen" som varit under många decennier där vi har kunnat se ökade reformutrymmen, välfärdsreformer och generösa bidragssystem kommer att få ett brutalt slut. Jag upprepar: Allt färre ska försörja allt fler. Befolkningen blir ju också allt äldre. Med höjt välstånd brukar också barnafödandet sjunka vilket naturligtvis också komplicerar läget. Så visst måste vi diskutera en justerad pensionsålder.
Men problemet idag är att pensionsåldern de facto inte är 65 utan många trillar ur och känner att det går inte en dag till långt innan den tänkta pensionsåldern. samtidigt finns det många pigga 67-åringar som gärna hade jobbat något år till om de fick det. Jag men att vad vi måste fokusera på framöver är
För det första måste arbetsmiljön vara god så att kroppen inte förslits i förtid. Ingen tjänar på att axlar och knän bokstavligt talat är ur led. Ingen tjänar heller på att människor går in i den berömda väggen 5 år efter de kommit in i arbetslivet. En stor del av problematiken bottnar i att det är så få som byter karrirär mitt i arbetslivet. Har du en gång kommit in på en bana så tenderar du att stanna där tills arbetslivet är avklarat. Då riskerar de sista åren att förvandlas till en transportsträcka där man enbart längtar tills man passerar datumet i kalendern markerat med "äntligen pension". Kanske skulle många må bättre om de exempelvis arbetade med skrivbordsarbete ett antal år för att sedan byta karrirär och gå över till att bli florist eller bagare.
För det andra måste vi se till att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Vi kan inte på allvar diskutera hur de äldre ska jobba längre samtidigt som de yngre knackar sina knogar vita på arbetsmarknadens dörr utan gensvar. Det går år efter år innan man ens fått in en fot innanför arbetsmarknaden. 2006 när jag kandiderade till riksdagen senast ansåg jag kampen mot ungdomsarbetslösheten vara det viktigaste som låg för oss. Nu 7 år senare anser jag ungdomsarbetslösheten vara en ännu viktigare fråga.
För det tredje måste många heliga kor föras till slakt. Vi har en arbetsmarknad som är överreglerad och en stelbenthet som t.o.m får brittiska byråkrater att dregla över lagboken. Jag och Centerpartiet menar att ingångslönerna är för höga. Är det inte bättre att få en lite lägre lön något år och få arbetslivserfarenhet än att gå arbetslös år efter år och inte få någon lön alls. Vi menar också att arbetsrätten måste ändras. Det handlar inte om att införa en vilda västern på arbetsmarknaden utan att titta över ett system som diskriminerar ungdomar och utlandsfödda. Tryggheten ligger inte i att ha samma jobb hela livet igenom utan att veta att om jag blir av med mitt jobb kommer jag att få ett nytt jobb snart. Detta är forskningen överrens om. Arbetsmarknaden är alldeles för stel i Sverige.
Det finns med andra ord många heta potatisar att titta över innan pensionsåldern blir den högsta prioriteten. Låt oss ta en seriös diskussion om detta!
Men att jobba till 75 tror jag inte det finns någon större risk för. (Om man inte gärna vill)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar