När Mona Sahlin blev vald till sossarnas partiledare var det på ett starkt förändringsmandat. Sossarna var krossade och genom en förudmjukande valförslust tvingades gråsossarna inse att en förnyelse och omprövning av den gamla politiken var ofrånkomlig. Helt logiskt. Samma sak har hänt i flera partier. Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt är andra partiledare som blivit valda på förändringsmandat. Men det finns en mycket tydlig skillnad. Medan de två sistnämnda tog tillfället i akt och drog igång med nödvändiga förändringar lyckades inte den förstnämnda med det. Förklaringen är förståss mycket enkel. Maud och Fredrik representerar partier som till 100 % får sian beslut motiverade genom medlemmarnas vilja på stämmor. Mona Sahlin representerar ett Socialistiskt ok till parti som inte främst styrs på demokratisk väg genom medlemmarnas vilja. Den viktigaste och starkaste beslutsfattaren i socialdemokraterna är naturligtvis LO följt av övriga rörelsen (Fonus, unga örnar, PRO och andra). Lägst ner i prioriteringslistan är medlemmarna.
LO vill inte ha någon förändring på sossepolitiken. Varför skulle de vilja ha en modernisering av sossarnas åsikter. Den socialistiska fågelungen LO blev matad av Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Karlsson och Göran Persson. Genom att ha en direktväg in i maktens epicentrum kunde Wanja och hennes kompisar göda sig själva och genom lagförslag tillse att fackpamparna fick sitt. Tillsynsavgifter som går direkt ner i den egna fickan, LAS och MBL är exempel på detta. Tro inget annat.
Eftervalsanalysen 2006 för sossarnas del pekade på att en av anledningarna till att de förlorade makten var att de förlorade på arbetsfrågan. Sossarna hade tappat förtroendet att få fram underlag för fler jobb. Den logiska slutsatsen för oss andra är då naturligtvis att sossarna borde ompröva politiken och utifrån vad väljarna sade 2006 skapa en ny politik. Så blev det dock inte. Istället har Mona Sahlin glidit tillbaka till gamla gängor och Göran Perssons ande vilar över Sahlins politik. Att opinionsisffrorna dessutom till viss del förbättrat sig efter valet har givit LO argument för att någon förändring inte skulle behövas. Nu gäller det för LO att gripa det halmstrå som finns kvar av makten och se till att sossarna i en ny regering inte slutar mata fågelungen.
LO är självklart inte hela förklaringen till att Mona inte har förändrat sin politik. Medlemmarna i s består till största delen av Per-Albin och Erlander nostalgiker som riskerar att överge s för den främlingsfientliga kopian Sverigedemokraterna. Det gör att Mona inte vågar komma med allt för klara sanningar. Det riskerar naturligtvis att stöta bort kärnväljarna till sd och det vore en mardröm för Mona.
Ytterligare en orsak är att kommunisterna i v måste tillfredsställas med en tydlig vänsterpolitik byggd på ofinansierade utgifter och klassisk kommunistisk DDR-politik. Då finns det inte något utrymme för att ompröva tidigare tagda beslut. Det är ett faktum. Om Sossarna ska samarbeta med ett parti som ligger så fruktansvärt långt ut på vänsterkanten som v så måste självklart sossarna göra en vänstergir och den vänstergiren kommer väljarna 2010 se till att den leder rakt ner i diken för den socialistiska sörjan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar