Följande tal höll jag i söndags i Karlskrona när det annordnades en manifestation för frihetsrörelsen i Libyen.
Det vi nu får vara med om är historiskt. Varje dag får vi se bilder från Libyen. Vi får se bilder från ett land som befinner sig i stor oro och osäkerhet . Vi får se ett land som vars befolkning har fått nog och reser sig mot tyranni och terror. Vi får se och höra från en sinnessjuk diktator som med alla medel kämpar sig kvar vid makten. Det vi nu bevittnar är historiskt.
Vi lever inte längre i en tid där maktfullkomliga diktatorer och tyranner kan styra länder med järnhand. Vi köper inte det längre. Att Gaddafi nu har kommit till vägs ände är ingen slump eller tecken på att Gaddafi skulle vara svagare än tidigare. Det är en pusselbit i helheten och tecken på att diktatorns hat och terror under alla dessa år skapat ett ursinne som människor i Libyen nu vänder mot diktatorn. Även om det finns mycket osäkerhet kring situationen i Libyen är en sak alldeles solklar. Gaddafis tid vid makten är historia.
Inte bara till Gaddafi, utan till Alexander Lukasjenko, Al-assad, Kim Jong, il med flera med flera har vi ett mycket tydligt budskap. Er tid är ute. Folket vill ha tillbaka sina länder från tyranner och vi måste ge dem allt stöd för detta.
Vem har rätt att säga att han eller hon har rätt att styra ett land utan folkets stöd? Vem har rätt att med våld och vapen hålla sitt folk i skräck? Vem har rätt att säga att demokrati är ingenting för vårt folk? Vem har rätt att sätta sina smutsiga skor i de mänskliga rättigheternas ansikte? Och vem har rätt att tala om sitt eget folk som äckliga flugor?
Det vi nu ser i Libyen och övriga arabvärlden är en av mänsklighetens största naturliga drifter. Längtan efter frihet. Den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi blev offentligt förnedrar när en tjänstekvinna slog honom i ansiktet, spottade på honom, konfiskerade hans våg och kastade bort hans grönsaksvagn. Bouazizi brände sig själv till döds. Bouazizis egen syster säger: Hur mycket förtryck tror du det krävs för en ung man att göra så här?
Det som startade med att den tunisiske gatuförsäljaren Bouazizi brände sig själv till döds efter förnedringen från de tunisiska myndigheterna har lett till en av de största förändringarna i världshistorien. Våldsamma protester mot korruption, autokrati och orättvisor är det som kallas för den arabiska våren. Vi vet nu att bouazizi och andra hjältar inte dog förgäves. Ben Ali tappade makten efter 23 år, Mobarak i Egpyten åtalas nu för förskringring, korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna, Gaddafi är på flykt från det folk han så länge satt skräck i, saleh i Jemen tvingades stiga ned från makten och Al-assad är under mycket hård press. Gadaffi måste genast gripas och föras till Haag för sina brott mot de mänskliga rättigheterna. Gadaffi säger sig vilja dö martyrdöden, men Gadaffi kommer inte att dö martyrdöden. Gadaffi ska dömas för sina brott mot de mänskliga rättigheterna som den mördare han är. Nu väntar vi bara på nyhetsflashen att Gadaffi är gripen och ska föras till Haag.
Vi ser nu en arabisk vår som innebär att makten i land efter land i nordafrika och mellanöstern går från diktatorn till folket. Låt oss fira med folket som tagit makten i sina egna länder, men låt oss också minnas och hedra de människor som likt Bouazizi offrat sina liv för en bättre värld. Värden som vi i västvärlden ser som självklara dör människor för i detta nu. Hjältarna är många men det är dessvärre också de som i sin längtan efter frihet inte längre finns vid liv och dessa måste finnas i våra tankar. De har inte dött förgäves.
Vad vi vet är att Gaddafis tid är slut men vad som kommer istället vet vi inte. Vi ska komma ihåg att Libyen inte har någon historia eller tradition av demokrati eller frihet. Det är enorma utmaningar som nu väntar folket i Libyen. Olika grupper måste samsas, en konstitution måste komma till, där maktfördelningen klart framgår, ett rättsväsende måste skapas och göras trovärdigt och fria val måste hållas. Här får inte västvärlden kapitulera, vi måste vara med Libyerna i deras uppbyggnad av landet. Vi har ett stort ansvar för framväxten av ett demokratiskt och fritt Libyen. Kampen för frihet i Libyen går vidare och vi får inte svika. Vi har nu en historisk chans att få uppleva demokratins och frihetens framväxt i länder som fram till nu upplevt skräckvälde.
Vi är skyldige de som stupat i sin kamp för frihet att visa på frukterna av alla modigas arbete. Det får vi inte svika. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar