Juholts avgång kommer som en överraskning och ändå inte. Juholt har levt under mycket hård press i många månader och trampat i klaveret i stort sett varje gång han ska uttala sig. Grodor har hoppat ur munnen och strax innan jul fick vi veta att "juholtare" blivit ett officiellt begrepp som syftar på ett uttalande som snabbt måste tas tillbaka då det var ogenomtänkt. En sådan man kan nautrligtvis inte vara partiledare i längden. Eller som Juholt själv sade då h (an avsatte Mona Sahlin:
"-Vi kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt"
Nej så klart de inte kan. Juholt hade två val i förra veckan. Antingen övertyga partimedlemmarna om att han kommer att återvinna deras förtroende genom övertänkta uttalanden och resor till de distrikt där han var ifrågasatt. Att VU satte en så hård press på honom kan han ju formellt sett strunta i då det är kongressen som valt både honom och VU.
Den andra vägen är att kasta in handduken och inse att loppet är kört. Som bekant valde han det senare. Det var nog klokt.
Samtidigt vet vi att Juholt saknade självinsikt och ansåg sig själv vara otroligt bra och duglig. Innan jul yttrade han att han var bäst (oklart på vad).Därför förvånar det mig något att han till sist insåg att det var dags att tacka för sig.
Den hade varit en oändligt lång resa tillbaka för Juholt och frågan är om det hade varit möjligt för honom att återvinna förtroendet fram till 2014 ? Jag tror det inte.
Nu kommer socialdemokraterna att dra igång en ny uppslitande process där de olika falangerna ska strida mot varandra för att smutsasta den andra falangens kandidat. Det är ett fult spel som möjligen roar de närmast sörjande men för oss andra är det bara tragiskt. Vi ser socialdemokrat efter socialdemokrat tacka nej, fast de egentligen menar Ja. Annat var det faktiskt i Centerpartiet och även i vänsterpartiet och miljöpartiet. Här skedde öppna partiledarval där hela organisationen fick vara med och bestämma vem som skulle leda partiet. En del socialdemokrater har efterfrågat en liknande process men chansen att så ska bli fallet är försvinnande liten. I socialdemokraterna med sina falangstrider skulle ett sådant förfarande riskera att slita sönder ett redan sargat parti. Det skulle kunna resultara i att partiet faller samman i fraktionsstriderna. Men är det inte detta är poängen? Vem avgör vad som är rätt ? Varför kan inte medlemmarna avgöra och resonera kring vem som skulle kunna leda och ena partiet ? Måste det alltid vara en väl invand elit i partiet som bestämmer detta? Frågorna är naturligtvis många men resultatet kommer med största sannolikhet bli en ny runda Påveval där ett antal socialdemokrater tackar nej och tassar som katten kring het gröt vid närmare frågeställningar samtidigt som valberedningen inlåsta i de fina salongerna klurar ut vem som ska leda partiet. Jag tror att det blir som vanligt men låt oss hoppas på något annat.
Som företrädare för ett av regeringens partier kan tyckas att jag skulle se med glädje på cirkusen inom socialdemokraterna, men det gör jag inte. En regerering behöver en stark och ifrågasättande opposition för att ständigt vässa sig. Under Juhots ledning har oppositionen varit obefintlig och regeringen har lugnt kunnat se på hur socialdemokraterna gör de ene knock-outen efter den andra på sig själva. Detta är självklart inte bra heller för regeringen. Socialdemokraternas haveri har till viss del skadat tron på demokratin då oppositionspolitik faktiskt inte förekommit på något år. Istället för att opponera på regeringen har socialdemokraterna tvingats förklara sina egna snedsteg och fadäser. Jag hoppas att socialdemokraterna hittar en bra ledare som förmår prestera "bra" oppositionspolitik. På det visar vitaliseras hela det demokratiska samtalet och vi kan återigen komma tillbaka till visioner och sakfrågor, istället för att enbart prata om enskilda personers tillkortakommanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar