Vad Alliansen gör för fel

Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Jag har haft fullt upp med precis allting. Flytt, nytt jobb och fullbokade helger har gjort att jag inte kunnat blogga i den utsträckning jag gjort innan. Jag hoppas naturligtvis på att kontinuiteten blir betydligt större i fortsättningen.

Först och främst tror jag att det definitivt finns utrymme för att resonera lite kring opinionsläget. Jag tror inte en sekund på att Reinfeldt eller Per Schlingman inte är enormt skakiga. Det finns ingen statsminister som kopplar av och är lugn i ett underläge på ungeför 15-16 procent-enheter. Det viktigt nu är att inte bortförklara opinionsläget med att det är naturligt med tanke på de åtgärdet som vidtagits. Det finns inget i opinionssiffrorna som är naturligt. Om Alliansen ska ha en blekaste chans att vinna även nästa val måste man arbeta med följande punkter:

• Media: Alliansen har varit enormt passiv mot media. Inga direkta utspel och när väl utspelen kommer tar man aldrig upp bollen utan låter oppositionen ta den och göra den till sin egen. Att SVT, Aftonbladet och andra medier i Sverige totalt förlorat sitt förtroende genom sitt ständiga fjäskande för oppositionen hör egentligen inte hit. Regeringens partier måste snabbt hitta en mediastrategi och se till att sätta dagordningen annars är det kört.
• Verklighetsbeskrivningen: Varför slår ni på de sjuka? Varför ska en förtidspensionerad människa behöva leva på 70 % av sin tidigare inkomst? Varför ska inte landets medborgare få gå in gratis på landets museum? Den typen av frågor kommer ständigt och återkommer gång på gång. Frågorna är utifrån den rådande verklighetsbeskrivningen säkert väldigt berättigade. Det gäller för alliansen att ändra den rådande beskrivningen av verkligheten. Berättigade frågor är istället: Vad har våra val för konsekvenser på livet? Är det rimligt att vi tjänar lika mycket pengar på att inte göra någonting som att arbeta? Är det inte rimligt att man efter en tids arbetslöshet måste skära ner på sina fasta kostnader för att anpassa sig till det nya livet? Sverige har i många år styrts av en föreställning om att staten är den yttersta garanten för att våra livspussel ska gå ihop. Då är det inte så konstigt att det är de som styr staten som står i skottgluggen när inriktningen ändras. Var i debatten finns resonemanget om att det är vi själva som utformar våre liv och har all möjlighet att göra vad vi vill i våra liv men att staten aldrig kan garantera samma standard i alla tider. Det måste vara upp till var och en var man lägger tyngpunkten.

Jag tror att Alliansen måste jobba med de punkterna om nästa val ska vinnas